Jag fick dock en riktig jobbig start med illamående utan dess like. De veckor som det varit som allra värst mådde jag illa 24h om dygnet och absolut ingenting hjälpte. Jag kräktes då och då men det kändes inte bättre efter det utan illamåendet var fortfarande lika intensivt. Två veckor låg jag i stort sett bara i sängen och ville dö. Man är liksom inte sig själv när man kommer till den där punkten när man bara vill ge upp, jag kunde ju inte sova riktigt pga illamåendet så det tärde på mig. Jag testade allt - akupunktur, seaband och slutligen när det var som jobbigast blev jag sjukskriven och åt Lergigian för att ta mig igenom dagarna/nätterna. Men så där en dag lättade det upp en aning och jag mådde inte dåligt 24h om dygnet utan bara när jag känner hunger och kan vakna 1-2 gånger om natten för att jag behöver kliva upp och äta en vindruva eller två. Det är verkligen hanterbart och jag kunde börja jobba igen. När det blev så kunde jag verkligen också känna lyckan, lyckan att vårt kärleksbarn växer för var dag som går.
Det som är mest märkbart just nu är att jag är otroligt känslig och jag har tårar i ögonen bara av att sitta och skriva dessa ord, det är lyckotårar såklart. Och förutom det är jag väldigt kräsen på mat och har ett luktsinne som inte går av för hackor. Magen har börjat förändras en aning och jag längtar till det är en riktig liten bebiskula istället för att man bara ser lite småmullig ut över magen, ha ha. Jag har inte bestämt hur jag ska göra här i bloggen med allt. Jag har ju en liten diary-del som jag kanske uppdaterar er lite om läget om ni tycker det är kul att följa?
Jag/vi är så lycklig att det inte finns ord som kan beskriva! ♥