Jag har funderat och pratat med min älskade och jag har kommit fram till att jag vill dela med mig av detta för på något vis känns det som att det är fler än man tror som går igenom samma sak. Och kanske känns det lite bättre att berätta än att tiga om något som påverkar hela mig - både fysiskt och psykiskt. För ett tag sedan fick jag och min älskade det mest underbara beskedet som fick oss att stråla av lycka och ja, livet kändes verkligen bara så himla bra. Vi väntade barn! Herregud, det stod gravid på det där digitala graviditesttestet och jag tog typ 4 test direkt efter bara för att se om det verkligen var sant, och det var ju det! Underbara känsla!
Veckorna gick och jisses vad pirrigt allt kändes. Vi kunde inte hålla oss så vi berättade såklart för närmaste familj och vänner i andra månaden och allt kändes så bra. I helgen började jag dock att blöda lite oroväckande mycket, hade dock inte ont eller så men oron var stor. Eftersom det gått väldigt länge nu och det blödit av och till ringde jag kvinnojouren som jag inte alls tyckte skötte sitt jobb bra, tyvärr. Jag fick höra att det troligen var ett tidigt missfall eller så kunde det vara kroppen som inte förstår riktigt att den är gravid och man får mens ändå. Hon tyckte jag skulle vänta en månad och gå såhär och ta ett nytt graviditetstest då, om jag fick mer ont skulle jag ta alvedon och blev smärtan för jobbig kunde jag ringa tillbaka och få starkare tabletter. Visade sedan testet positivt om en månad är jag fortfarande gravid och negativt så hade det blivit ett missfall. Herregud! Hon tyckte tydligen att jag skulle gå och oroa mig i en hel månad!? Jag grät och grät och grät och ringde en privatklinik och hörde om man kunde göra ett tidigt UL och det var inga bekymmer alls, hon blev förvånad att jag inte blivit erbjuden det från sjukvården direkt eller fått åka in för en undersökning. Vi åkte dit idag där det visade sig att det är ett missfall jag precis går igenom. Själva fostersäcken har växt bra men embryot/fostret var så litet så litet, (som att det bara var i vecka 3-4 fast jag egentligen är i vecka 10). Vi dog en smula. I bilen hem var vi bara tysta och när vi kom hem bara brast det för oss båda. Den stora stora lyckan bara rann ur oss och jag kan inte beskriva känslan som infinner sig just nu. Men det underbara är att vi har varandra och vi kommer ta oss igenom detta. Jag vet inte riktigt hur allt kommer gå och vad som sker eftersom vi måste ringa sjukvården i morgon igen. Troligen kommer jag få tabletter för att hjälpa kroppen och det känns så himla läskigt. Får se i morgon hur det blir helt enkelt.
Jag försöker se det som att det var meningen och tur att detta hände ganska tidigt (i början av 3:e månaden) och att det är kroppens sätt att få bort något som inte är riktigt som det ska. Men det gör ändå så ont och speciellt när man blev så himla dåligt bemött. Detta var något vi längtat efter så länge. Har inte så många fler ord idag... ♥
Faux leather pants 
